Traductions à venir…
1) Dans Nummer.se, le 6 février, par Pia Huss : Tonåren som walk-on-closet
Cf le site : http://nummer.se/tonaren-som-walk-in-closet/
RECENSION/TEATER.
En ros är en ros är en ros … sa Gertrud Stein. Detsamma gäller för Rose Rose
Rose på Ung scen/öst i Linköping. I livet och dramat blir Rose såväl ingen
som alla. Pia Huss följer med in i den hemliga flickgarderob där längtan,
testosteron och självprövning trängs på galgarna.
– Fy
fan … vilken skit! Jag fattade för helvete knappt någonting.
– Va!? Fy fan, jag
tyckte det var skitbra, på riktigt!
Utropen lyfter ur trängseln efter Ung
scen/östs senaste uppsättning Rose Rose Rose, och de två inläggen väcker genast
en storm av synpunkter från omkringstående.
Ung
scen/öst har alltså anledning att gnugga händerna. Vilket drömläge
för regissören Malin Axelsson, som står bakom idén tillsammans med Karin
Serres och Marianne Ségol, att ha skapat teater som väcker känslor
och debatt. Dessutom, just de två emotionella utbrotten – ”Vilken skit!” och
”Skitbra, på riktigt!” – summerar drastiskt men exakt vad hela pjäsen, liksom
verkligt vuxenblivande, innebär.
Det
är himmel och helvete med tvära kast däremellan och mitt i
alltihop befinner sig pjäsens Rose. Hon som heter Rose precis som alla andra
flickor, kvinnor, människor här också heter Rose och Rose och Rose. För Rose är
mycket mer än ett namn. Det är en benämning på ett tillstånd, färgen på en
känsla, den insnävande förväntningen på den som är född med snippa i stället
för snopp.
Rose
kan också vara tvärtom eller alltihop; en hon, han, hen.
Ett kvinnofrö som bär en man inom sig liksom en pojke vars själ är en kvinnas.
Dessutom kan Rose, eller dessa trenne Rose, transformeras till en mamma Rose
eller en forskare Rose. Alla har varit flickor en gång, alla har gömt sig i
garderoben där tänkbara identiteter bjuder ut sig själva från galgarnas rader.
Läder, nitar eller tyll?
Plågan
ingen kommer undan gestaltas intrikat och humoristiskt av tre
manliga skådespelare vilka ideligen byter skepnad och identiteter. Ensemblen
växlar språk mellan svenska, engelska och franska utan att något för den skull
går förlorat. I stället läggs allt i lager på lager till tusenbladstårtan som
bygger en identitet.
Spelplatsen
är en gigantisk garderob, scenografen och kostymören Anna Dolata har
skapat en tonårens walk-in-closet med outfits på ställningar från golv till
tak. ”Som du är klädd blir du hädd”, sa gammelmormor. Visst dömer vi hunden
efter håren och ingen dömer sig själv hårdare än ett växande jag. Varje sekund
är en ansträngning att synas, duga, få höra till, våga, prestera, få älska och
blir älskad, vara snygg, accepterad, mindre finnig, lycklig … Det sistnämnda
kanske går att som här testa med hjälp av en drömd Justin Bieber? Med
hårdhänt uppriktighet och varm humor dränerar skådespelarna sig själva och
varandra på hemligheter.
Så
att i likhet med en ur publiken inte fatta ett skit har en
poäng. Ingen förstår väl vad som egentligen händer med oss när vi går ur
barndom till vuxenhet? Vad det innebär att vara instängd i en kropp som
exploderar av hormoner och utan förvarning förändrar form, röst och bröst. Men
vi kan tala om det, och samtal pågår just nu i ett hemligt flickrum hos Ung
scen/öst. Den som har varit där kommer ut lite, lite annorlunda.
Pia Huss
2) Dans Corren.se, le 7 février, par Margareta Wiman : Rose får ose art se dette oväntade
Cf le site :http://www.corren.se/kultur/teater/rose-far-oss-att-se-det-ovantade-6728515-artikel.aspx
© Markus Gårder
Rose är flickan i flickrummet, men inte enbart. Hon är många, faktiskt varenda en av oss. Flickor, pojkar, män och kvinnor. Han, hon, hen. Identiteten måste ständigt erövras och återerövras. Men, på vilket sätt?
I ”Rose Rose Rose”, skriven av franska dramatikern Karin Serres tillsammans med Malin Axelsson, som även står för en engagerande kongenial regi, prickas stora delar av det identitetssökande känsloregistret av.
Ett fragmentariskt kraftfält spelas fram. Gestaltat med sårigt, ensamt, finpoetiskt allvar. Eller som lidelsefullt uppror och med drastisk, surreal och gurlesk humor som attribut.
Lek, dikt och kitsch. Pekande, beroende på hur man föredrar att tolka, mot något slags pedagogiskt tillrättalagt slutmål: En möjlig frihet. Att välja annorlunda. Osäkert vad, kanske någonting bortom flickrummets (och pojkrummets) mer anpassligt begränsande väggar.
De tre manliga skådespelarna, Elya Birman från Frankrike samt Ashkan Ghods och Krister Kern ger den trespråkiga (svenska, franska, engelska) uppsättningen märkvärdigt berörande uttryck.
Deras gemensamma Rose fungerar såväl rollbrytande som allmängiltig. Tillför mixad energi åt den livshungriga, osynliga, försvunna, förälskade och rebelliska flickan Rose i sitt, av scenografen Anna Dolata effektivt fångade, pastelligt fantasihöga rum.
En människa under uppväxt. Förfärad och längtande. Trängd av snokande mamman Rose och den akademiskt objektifierande professorn Rose. Bortvald från X-factor och Idol, förförd av Justin Bieber och Take That, lockad in i krampaktig återvändsgränd av girl power à la Bring it on – några av uppsättningens mer uppenbart verkningsfulla markörer.
”Rose Rose Rose” med sitt uppbrutna scenspråk får mig att känna samhörighet. Och än en gång tänka att det är i orden, poesin, konsten, teatern vi tillåts få syn på det oväntade, på viktiga saker.
Margareta Wiman
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire